sandraCjonsson

Igår var jag och Anton ute i skogen. Vi gick till stället där bilden på Agnes och mig är tagen och jag kände hur jag fick en klump i magen.. Vi gick där vi spårat och haft kul, vi gick där det alltid var du och jag, förut... Jag minns det så himla väl..
Imorgon är det en månad sedan du somnade in... En lång och otroligt jobbig månad.. Men ändå känns som om det var igår jag hade dig här hos mig.. Saknar dig så himla mycket och det gör så ont i mig.. Jag skulle kunna göra exakt vad som helst bara jag fick tillbaka dig...
Hela tiden känner jag att det är någonting i mig som saknas... Saknar allt vi gjorde tillsammans... Ibland helt plötsligt blir jag jätteledsen och ibland bilr jag jättearg för jag vet inte vad jag ska ta mig till.. Varför just du Agnes? Vad hade du gjort för fel?
Spelar ingen roll hur mycket jag gråter så kommer du inte tillbaka... Spelar ingen roll att det ibland känns som om saknaden efter dig skulle kunna bryta ner mig totalt, du kommer ändå inte att komma tillbaka...

Tänk hur du var när du först kom till oss.. Du var två år och galen.. Du kunde absolut ingenting mer än att stå fint på utställningar. Jag lärde dig så mycket och du lärde mig så himla mycket.. Vi kom till och med ut på tävlingar och fast än att det tog flera år innan du kunde ens stanna på banan med mig utan att sticka till andra hundar så gav jag inte upp.
Du blev klubbmästare i agility, lite tur hade vi. Men du kom till klass två i agilityn vilket jag och många fler inte trode skulle hända. Vi tävlade lydnad och du var så duktig hemma men på tävlingen hade vi så otur med vädret, du hatade regn och slask. Inte konstigt att du inte ville sitta i det. Det skulle ju inte jag heller göra!
Ett tricks jag ville att du skulle kunna var att gå runt mig baklänges, det tog huur lång tid som helt innan du ens förstod vad det var jag menade. Efter nästan ett år eller mer, kunde du det! Jag gav inte upp, jag ville verkligen att du skulle kunna det. Sista dagarna i ditt liv gjorde du det utan att jag ens behövde visa dig. Jag var så stolt över dig Agnes. Du var så himla duktig.  Allting tog lång tid att lära dig, men vi hade så kul medans vi trände. Du var så tjurig men det var jag också. Aldrig kommer jag att få en hund som dig igen, du var så speciell.
Älskar dig vännen och jag hoppas att du har det underbart bra nu, vi tänker på dig hela dagarna<3

Kom tillbaka... Det är helt sjukt vad ont det gör när man saknar någon och vet att man kanske aldrig kan träffas igen... Önskar att du var här hos mig, min lilla pigga och glada Agnes.. Varför just du?!

Älskar dig Agnes, kommer alltid att göra det...  Du kommer alltid att vara den bästa<3

Fick veta att Jennys farfar dog inatt.. Så himla hemskt.. Varför ska sånt här behöva hända? måste man dö? Det är så otroligt jobbigt att mista någon som man älskar så mycket att det inte ens finns ord..
Två veckor idag sen min Agnes fick lämna oss.. Det känns som om det bara bli jobbigare och jobbigare... Jag kan fortfarande inte förstå att hon är borta... Men jag saknar henne så det känns som om mitt hjärta håller på att spricka.. Vill hålla om dig, ha dig här vid mig, men det kommer aldrig hända, kanske i himmelen, jag hoppas det!
Ser fortfarande framför mig när du ligger där på båren, hur du försvann mer och mer... Sista gången jag såg dig, min älskling.. ååh varför ska det behöva vara så jobbigt? Jag tycker så synd om dig Jenny.. Finns alltid här för dig det vet du, han har det jättebra där han är nu.